bättre sent än aldrig var det va?!?

Förlossningsberättelse 2

29 november 2009, på toa ett par gånger märkte jag att det var lite ”slemmigt” och ljusrött på papperet när jag torkar mig, inget jag reflekterade över nå märkvärt. Slemproppen kan ju lossna jättetidigt och jag skulle ändå till BM dagen efter.

30 november 2009, vaknar av Colin vid 8 och gick ner och gjorde välling precis som varje morgon. När jag stod där så kände jag att jag hade lite ont i magen, gick upp och gav Colin sin välling och jag gick ner och tog ett par alvedon och tänkte att det var rätt kraftiga förvärkar. La mig på soffan och väntade på att Colin skulle bli klar. Minuterna gick och det gjorde mer och mer ont.

Tur att Colin gärna tittar på barnprogram på morgonen :)

Efter ca 35 min tänkte jag att alvedonen borde ju ha tagit nu men det hade bara blivit värre. Ändå så får jag inte in i min skalle att det är värkarna som har börjat på riktigt, men jag var ju bara i v.37+2.

9.13 ringde jag iaf till förlossningen och sa att jag trodde att jag hade fått värkar, hon lyssnade på mig när jag flåsade i telefonen var och varannan minut, ”du TROR att du har fått värkar, jag tycker du ska komma in på en gång” var svaret jag fick då :)

Först ringde jag till Malin som skulle skjutsa in mig, tack och lov att hon kunde komma så fort!! Sen ringa mamma så hon kommer till Colin och sist med inte minst till Christopher som var i skolan. Kom inte fram till honom... inte till Jocke.... till slut hittade jag telefonlistan där lärarnas nr stod. Och där hade vi tur, dom var ute på studiebesök dit dom hade promenerat i 40 min. En kille hade försovit sig så han hade bilen där annars så hade inte Christopher hunnit in till förlossningen!

Här hemma blev värkarna mer och mer intensiva, fick inga pauser alls. Samtidigt skulle jag ju då försöka packa ihop BB-väskan som inte var klar... det var ju flera veckor kvar ju.... Det var inte det lättaste kan jag säga särskilt inte när vi har en trappa. Stackars mamma sprang och var mer nervös än mig. Hon propsade på att vi skulle ringa ambulans så hon fick väl göra det då. Men dom sa att det går iaf fortare för oss att åka in iom att jag redan hade skjuts där.

Sen väntade då en spännande resa! Malin med gasen i botten och jag flåsande som en flodhäst.

10.10 var vi där och Christopher hade precis kommit dit. Raka vägen in på ett förlossningsrum, av med kläderna och på med den översnygga rocken. Sen så upp på britsen, ja lycka till där kunde ju dom få lyfta upp mig för jag kunde minsann INTE, så det så!! När jag väl låg där så fick jag äntligen andas lite och slappna av i nån minut iaf. Men det var bara att börja krysta och satan i gatan vad ont det gjorde!!! För inte hanns det med nån smärtlindring här inte, inte ens lustgas!

Trodde nästa att hela jag skulle spricka sönder. Jäklar vad det brände. Den här gången skrek jag kan jag säga :)

Men det behövdes inte många krystvärkar innan han var ute.

10.24 föddes en helt perfekt liten gosse! 3260 g och 48 cm.

Våran andra son, vilken lycka <3

Helt otroligt hur en sådan otrolig smärta kan försvinna så fort.

Malin hann bara gå ut och flytta på bilen som stog mitt i vägen och när hon kom in igen så var han redan ute :)

Alla tycker ju att åh vad skönt att det gick fort, men jag hade absolut gärna legat några timmar till! Det här gick alldeles för fort, knappt 2½ timme från första känningen. Jag låg och skakade bra länge där inne innan jag var som vanligt igen.

Men vilken kraft man får, det är så otroligt att föda barn och jag gör det med glädje igen!